TRETTIOÅTTONDE KAPITLET.
Ett nattligt äfventyr.
Sedan hela truppen kommit ut ur kojan, uppstod ett ögonblicks uppehåll, hvarunder den högländare, som antog befälet och hvilken för Waverleys vaknande hogkomst tycktes vara samma resliga figur, som uppträdt såsom Donald Bean Leans underbefälhafvare, genom hviskningar och tecken ålade den strängaste tystnad. Han lemnade Edward ett svärd och en pistol och lade, i det han pekade uppåt stigen, handen på sitt eget svärdfäste, liksom för att låta honom förstå, att de torde komma att behöfva vapnen för att bana sig väg med våld. Han satte sig derefter i spetsen för truppen, som i en rad efter hvarandra tågade uppför stigen, hvarvid Waveriey gick närmast anföraren. Denne vandrade framåt med mycken försigtighet, liksom för att undvika att väcka allarm, och stannade, så snart de hunnit randen af höjden. Waverley begrep snart skälet; ty han hörde nu en engelsk skiltvakt ej långt ifrån dem ropa sitt: »allt väl!» Ljudet sväfvade på nattvindens vingar nedåt dalen och besvarades af eko från de omgifvande kullarna. Fältropet upprepades fyra gånger, för hvarje gång allt svagare, liksom på längre och längre afstånd. Det var tydligt, att en trupp soldater befann sig i närheten och på sin vakt, ehuru de ej voro tillräckligt vaksamma att upptäcka män, hvilka voro så skickliga i alla ett snapphanekrigs konstgrepp, som de, i hvilkas sällskap Edward nu gaf akt på engelsmännens gagnlösa försigtighetsmått.
