Sedan dessa ljud bortdött i nattens tystnad, anträdde högländarne snabt, men med den yttersta varsamhet, sin marsch. Waverley hade hvarken tid eller lust till iakttagelser och märkte endast, att de på något afstånd passerade förbi en stor byggning, i hvars fönster ännu ett och annat ljus syntes glimma. Sedan de kommit en bit längre fram, började högländaren, som gick i spetsen, insupa luften liksom en rapphönshbund, som gör stånd, och tecknade derefter åt sin trupp att åter göra halt. Han lade sig ned på magen, hopvecklade sin plaid, så att han knapt kunde åtskiljas från den ljungbevuxna marken, der han befann sig, och kröp i denna ställning framåt för att kunskapa. Han återkom efter en kort stund, och sedan han bortskickat alla sina följeslagare utom en och låtit Waverley förstå, att han måste efterlikna hans varsamma sätt att gå till väga, kröpo alla tre framåt på händer och fötter.
Sedan de på detta obeqväma sätt färdats ett längre stycke, än som var behagligt för Waverleys knän och händer, kände han en röklukt, som sannolikt bemärkts mycket förr af hans följeslagares skarpare luktorgan. Den kom från hörnet af en låg och förfallen fårfålla, hvars väggar, såsom vanligt i Skottland, voro uppförda af lösa stenar. Högländaren förde Waverley tätt intill denna låga mur och gaf honom, sannolikt i akt och mening att låta honom inse vidden af sin fara, eller kanske också för att erhålla fullt erkännande för sin skicklighet, genom tecken och exempel att förstå, att han skulle upplyfta hufvudet för att titta in i fårfållan. Waverley gjorde så och varseblef en utpost af fyra eller fem soldater, som lågo kring en vakteld. De voro allesammans försänkta i sömn, utom skiltvakten, hvars gevär glänste rödt af skenet, då han under sin korta promenad fram och tillbaka gick förbi elden och esomoftast kastade sina blickar på den del af himmeln, der den dittills af töcken dolda månen tycktes ärna framträda.
Genom en af dessa plötsliga förändringar i atmosferen, hvilka äro så vanliga i ett bergigt land, uppkom inom ett par minuter en vind, som dref framför sig de moln, hvilka dittills betäckt horisonten, och den nattliga planeten utgöt sin fulla glans öfver en öde och vidsträckt hed, som visser-
