290
ligen var omgifven af buskskog och dvergträd åt det håll, hvarifrån de kommit, men öppen för skiltvaktens blickar åt den sidan, dit deras väg ledde. Fårfållans vägg dolde dem väl, så länge de lågo stilla, men hvarje framåtskridande utom dess skydd tycktes omöjligt utan att säkert blifva upptäckta.
Högländaren blickade upp mot det blå hvalfvet, men långt ifrån att med Homer's eller rättare Pope's[1] vilsekomna bonde välsigna det nyttiga ljuset, frammumlade han en gaelisk svordom öfver Mac-Farlanes lanternas[2] för tillfället olämpliga glans. Han såg några minuter oroligt omkring sig och tycktes derefter fatta sitt beslut. Efter att hafva tecknat åt Edward att vara stilla och sedan han med en kort hviskning gifvit sin kamrat nödiga förhållningsorder, lemnade han dem tillsammans och aflägsnade sig, gynnad af markens ojemnheter, på samma sätt, som de ditkommit, och åt samma håll. Då Edward såg efter honom, kunde han iakttaga, huru han med en indians färdighet kröp på händer och fötter, i det han begagnade sig af hvarje buske och ojemnhet för att undgå att blifva bemärkt och aldrig passerade öfver de mera blottade punkterna af sin väg, förrän skiltvakten vändt ryggen åt honom. Slutligen uppnådde han busksnåren och småskogen, som åt detta håll till en del betäckte heden och förmodligen sträckte sig ända till kanten af den dal, hvarest Waverley så länge vistats. Högländaren försvann nu, men blott för några minuter; ty han framkom plötsligt från en annan del af skogsdungen, och i det han djerft framgick på den öppna heden, liksom för att trotsa upptäckt, lade han sin bössa till ögat och sköt på skiltvakten. Ett sår i armen blef ett obehagligt afbrott i den stackars karlens meteorologiska observationer äfvensom i melodien till Nancy Dawson, som han hvisslade. Han besvarade skottet, ehuru utan verkan, och hans kamrater, som, uppväckts vid larmet, skyndade snabt till den punkt, hvarifrån det första skottet aflössats. Sedan högländaren lemnat dem en full anblick af sin person, och hans krigs-
