list således fullkomligt lyckats, försvann han åter mellan busksnåren.
Medan soldaterna förföljde upphofsmannen till deras förvirring, lydde Waverley sin återstående följeslagares vink och skyndade allt hvad han förmådde i den rigtning, hans ledsagare ursprungligen ämnat följa, och hvilken nu, sedan soldaternas uppmärksamhet var dragen åt ett annat håll, var obevakad. När de sprungit ungefär en fjerdedels mil, skyddade en långsluttande kulle, hvilken de öfverstigit, dem från vidare fara att upptäckas. De hörde likväl ännu på afstånd soldateras hallo, då de tillropade hvarandra på heden, äfvensom aflägsna trumhvirflar, som kallade folket till vapen. Men dessa fiendtliga ljud förnummos snart långt bakom dem och bortdogo, under det de snabt skyndade framåt.
Sedan de ungefär en half timme oupphörligt vandrat öfver samma flacka och ödsliga mark, kommo de till en gammal ekstubbe, hvilken, att döma af dess lemningar, tycktes på sin tid hafva varit ett ovanligt stort träd. I en angränsande håla funno de några högländare med ett par hästar, och de hade knapt varit tillsammans med dem i några minuter, hvilka Waverleys följeslagare sannolikt använde till att omtala orsaken till deras dröjsmål — ty orden Duncan Duroch upprepades ofta — förrän Duncan sjelf anlände, visserligen andtruten och med alla tecken till att hafva sprungit för lifvet, men likväl skrattande och vid bästa lynne öfver framgången af den krigslist, hvarigenom han gäckat sina förföljare. Waverley insåg ganska lätt, att detta ej kunde vara någon så synnerligt svår sak för den raska bergsbon, som fullkomligt kände till trakten och som hittade vägen med en trygghet och tillförsigt, hvilka måste varit främmande för hans förföljare. Det allarm, han uppväckt, tycktes ännu fortfara; ty ett och annat skott hördes på mycket långt afstånd, hvilket syntes öka Duncans och hans kamraters munterhet.
Bergskotten återtog nu de vapen, han anförtrott åt vår hjelte, och lät honom förstå, att vägens faror nu voro lyckligt öfverståndna. Waverley fick derefter sitta upp på en af hästarne, hvilket nya sätt att färdas nattens mödor och hans nyss öfverståndna sjukdom gjorde utomordentligt välkommet. Hans kappsäck lades på en annan
