»Ers nåd skall få en af öfverstens egna manschettskjortor; ty kappsäcken måste följa med packkärran.»
Med dessa ord bortbar han helt lugnt kappsäcken utan att afbida några vidare invändningar och lemnade vår hjelte i ett tillstånd, hvari felslaget hopp och förtrytelse kämpade om öfverväldet. Inom ett par minuter hörde han kärran rulla ut från den illa stenlagda borggården och betviflade ej, att han nu, åtminstone för en tid, om ej för alltid, vore beröfvad de enda handlingar, som tycktes lofva att skänka honom något ljus rörande de dunkla tilldragelser, som senast inverkat på hans öde. Med dylika sorgliga tankar måste han fördrifva fyra eller fem ensliga timmar.
Då denna tid förflutit, hördes hästtramp på borggården, och öfverste Stuart inträdde strax derpå för att bedja sin gäst smaka några ytterligare förfriskningar före hans afresa. Tillbudet antogs; ty en sen frukost hade ingalunda urståndsatt vår hjelte att göra heder åt middagen, som nu inbars. Värdens samtal var en rättfram landtjunkares, blandadt med några militäriska uttryck. Han undvek sorgfälligt att vidröra landets politiska och militära ställning, och på Waverleys bestämda frågor angående några af dessa ämnen, svarade han lika bestämdt, att han ej egde rätt att samtala rörande dylika saker.
Efter middagens slut uppstod kommendanten och önskade Edward lycklig resa, i det han sade, att han, efter som hans betjent underrättat honom, att mr Waverleys saker skickats förut, hade tagit sig friheten att förse honom med sådant linne, han kunde komma att behöfva, till dess han återfinge sitt eget, hvarpå han försvann. Ögonblicket derefter underrättade en betjent Waverley, att hans häst var i ordning.
Vid denna tillsägelse gick han ned på borggården, der han fann en soldat, hållande en sadlad häst, på hvilken han satte sig upp och red ut från slottet Doune, åtföljd af omkring ett tjog ryttare, hvilka sågo mer ut som personer, hvilka af något oförmodadt tvingande skäl plötsligt gripit till vapen, än som reguliera soldater. Deras uniform, som skulle vara en efterhärmning af de franska hästjägarnes, var i många hänseenden ofullständig och satt illa på dem. Waverleys öga, som var vant att se ett väl
