Carl Edward efter ett nytt kort uppehåll, »om mr Waverley, i likhet med sin stamfader, sir Nigel, skulle besluta sig för att omfatta en sak, hvilken, utom sin rättvisa, har föga, som talar för sig, och vilja följa en furste, som anförtror sig åt sitt folks kärlek för att återvinna sina förfäders tron eller också duka under vid försöket, kan jag blott säga, att han bland dessa ädlingar skall finna värdiga vapenbröder i ett ridderligt företag och kommer att följa en herre, som väl kan blifva olycklig, men aldrig otacksam.»
Den sluge höfdingen för Ivors stam hade insett fördelen af att införa Waverley till detta personliga möte med den kunglige äfventyraren. Carl Edwards skickligt lagda ord och hans vänlighet genomträngde Waverleys hjerta och öfverröstade lätt klokhetens stämma, ovan, som vår hjelte var vid tonen och det förfinade umgängessättet vid ett hof. Att sålunda personligen blifva bedd om hjelp af en furste, hvars utseende och sätt äfvensom det mod, han ådagalade vid detta sällsamma företag, motsvarade Edwards föreställning om en romanhjelte; att söka vinnas af honom i de uråldriga salarne af hans eget fädernepalats, som blifvit återvunnet af det svärd, han redan höll på att draga till nya eröfringar, gaf Waverley i hans egna ögon den värdighet och det anseende, hvilka han upphört att anse såsom sin tillhörighet. Förkastad, smädad och hotad af den ena sidans anhängare, drogs han oemotståndligt till den sak, som hans genom uppfostran förvärfvade fördomar och hans familjs politiska grundsatser redan anvisat honom såsom den rättvisaste. Dessa tankar ilade som en ström genom hans själ och ryckte med sig hvarje skäl af en motsatt syftning; dessutom tillät tiden ej någon öfverläggning, och alltså egnade Waverley, i det han knäböjde för Carl Edward, sitt hjerta och sitt svärd åt försvaret af hans rättigheter.
Prinsen — ty, ehuru olycklig genom sina förfäders dårskaper och fel, skola vi så väl här som annorstädes gifva honom den titel, som tillkom hans börd — upplyfte Waverley och omfamnade honom med ett uttryck af tacksamhet, som var för varmt för att ej vara uppriktigt. Han tackade äfven Fergus flere gånger, för det han tillfört honom en sådan anhängare, och presenterade för de adels-
