308
kasta slidan och öfverlemna vår sak åt striden och åt härarnas Gud. Vill mr Waverley benäget låta oss höra sin tanke i dessa brydsamma förhållanden?»
Waverley rodnade starkt, både af nöje och af blyghet öfver den utmärkelse, som denna fråga innebar, och svarade lika fyndigt som modigt, att han ej, i saknad af militärisk insigt, kunde drista sig att yttra någon mening, men att för honom det beslutet vore det vida angenämaste, som först satte honom i tillfälle att bevisa sitt nit i hans kunglig höghets tjenst.
»Taladt som en Waverley», svarade Carl Edward; »och på det ni må inneha en rang, som i någon mån motsvarar ert namn, så tillåt mig att i stället för den kaptenspost, ni mist, erbjuda er en majorsfullmakt i min armé, med rättighet att tjenstgöra som en af mina adjutanter, till dess ni kan bli anstäld vid ett regemente; jag hoppas, att flere sådana snart skola uppsättas.»
»Ers kunglig höghet täckes förlåta mig», svarade Waverley, som erinrade sig Balmawhapple och hans fåtaliga trupp, »om jag nekar att mottaga någon grad, tills den tid kommer, då jag kan bli i stånd att sjelf uppsätta en tillräcklig truppstyrka för att göra mitt befäl nyttigt för ers höghets tjenst. Emellertid hoppas jag ni tillåter mig att tjena som volontär under min vän Fergus Mac-Ivor.»
»Unna mig åtminstone det nöjet», sade prinsen, som ögonskenligt tyckte om detta förslag, »att få väpna er efter högländska bruket.» Med dessa ord afknäpte han sig sitt svärd, hvars dyrbart och konstrikt infattade fäste var af stål, och hvars bälte var beslaget med silfver. »Klingan», sade prinsen, »är en äkta Andreas Ferrara och har varit ett slags familjeklenod inom vår slägt. Jag är öfvertygad, att jag nu lemnar den i bättre händer än mina, och jag vill sedan tillägga ett par pistoler af samma mästare. — Öfverste Mac-Ivor, ni har säkert mycket att säga er vän, hvarför jag ej längre vill hindra ert enskilda samtal; men kom ihog, att vi vänta er båda hos oss i afton. Det är kanske den sista natten, vi få roa oss i dessa salar, och som vi med ett rent samvete gå till slagfältet, vilja vi muntert tillbringa aftonen före striden.»
Med detta afsked lemnade höfdingen och Waverley audiensrummet.
