FYRTIOFÖRSTA KAPITLET.
Hemligheten börjar uppdagas.
Hvad vad tycker ni om honom?» var Fergus' första fråga, då de gingo utför den stora stentrappan.
»En furste, för hvilken man kan lefva och dö!» var Waverleys entusiastiska svar.
»Jag visste, ni skulle tänka så, när ni sett honom, och jag hade ämnat, att ni skulle råkas förr, men er ledvrickning blef ett hinder. Han har likväl sina svagheter, eller rättare, han spelar ett kinkigt spel; hans irländska officerare, som mycket omgifva honom, äro dåliga rådgifvare och förstå ej att skilja emellan de talrika anspråk, som uppstå från alla håll. Skulle ni väl kunna tro det: jag har blifvit ombedd att tills vidare gömma ett grefvediplom, som gifvits mig för tjenster, jag gjort sedan tio år tillbaka, af fruktan att, kan tänka, väcka C—s och M—s afundsjuka. Men ni gjorde mycket rätt i att afslå adjutantsposten, Edward. Två dylika äro väl nu lediga, men Clanronald och Lochiel samt nästan alla andra bland oss ha anhållit om den ena för unga Aberchallader, och lågländarne och det irländska partiet äro lika angelägna om att få den andra för mr F—, och om någon af dessa sökande blifvit förbigången för er skull, hade ni skaffat er fiender på halsen. Och vidare förundrar det mig, att prinsen kunde erbjuda er en majorspost, då han ganska väl vet, att de, som knapt kunna ställa hundrafemtio man i fält, ej vilja nöja sig med mindre än att bli öfverstlöjtnanter. Men tålamod bara och blanda korten!
