Den här sidan har korrekturlästs

314

gården nedanför fönsterna. »Jag försäkrar er, min värde vän», sade talaren, »att det är en fullkomlig missaktning af all militärisk disciplin, och om ni icke vore en tiro, hade ert uppsåt förtjent sträng näpst. Ty en krigsfånge kan ej i något fall beläggas med fjettrar eller hållas in ergastulo, hvilket skulle ha blifvit fallet, om ni instängt denne herre i ert källarhvalf på Balmawhapple; ehuru jag medger, att en sådan fånge för säkerhets skull kan inspärras in carcere, det vill säga i allmänt fängelse.»

Balmawhapples buttra stämma hördes derpå liksom missnöjd taga afsked: men det enda, som kunde tydligt urskiljas, var ordet »landstrykare». Han hade försvunnit, innan Waverley hann ned på gården för att helsa på den värde baronen. Uniformen, som denne nu var iklädd, tycktes hafva förlänat en ytterligare stelhet och stränghet åt hans långa, raka figur, och medvetandet om militäriskt befäl och myndighet hade i samma förhållande stegrat sjelfkänslan i hans hållning och den dogmatiska tonen i hans samtal.

Han mottog med sin vanliga godhet Waverley och yttrade genast sin önskan att få höra en förklaring rörande de omständigheter, som förorsakat Waverleys entledigande från G—s dragoner. Inte derför, sade han, som skulle han det ringaste befara, att hans unge vän gjort något, som kunnat förtjena en så oädel behandling, som den han rönt från styrelsens sida, utan emedan det var rätt och tillbörligt, att baronen af Bradwardine, både till följd af befogenhet och förtroende, skulle blifva fullt i stånd att vederlägga alla smädelser mot arftagaren till Waverley-Honour, hvilken han hade så stor rätlighet att anse som sin egen son.

Fergus Mac-Ivor, som nu kommit ned till dem, omtalade i korthet Waverleys äfventyr och slöt med att berätta det smickrande mottagande, han fått röna af den unge chevalieren. Baronen åhörde honom stillatigande och tryckte vid slutet hjertligt Waverleys hand, i det han lyckönskade honom till att hafva inträdt i sin laglige furstes tjenst. »Ty», fortfor han, »ehuru det med allt fog af alla nationer ansetts som en skymf och en vanheder att bryta sacramentum militare, och det, antingen den aflades af hvarje soldat särskildt, hvilket romarne kallade