Den här sidan har korrekturlästs

320

kande, att hon ej frågade efter, hur länge det uppror varade, som förde henne i ett sällskap, som var så mycket öfver hennes vanliga umgängeskrets. Hon satt emellan Waverley och baronen, med fördelen att hafva höfdingen till vis-à-vis. Fredens och krigets män, det vill säga intendenten Macwheeble och fänrik Maccombich, togo, efter många djupa bugningar för sina förmän och hvarandra, plats på hvar sin sida om höfdingen. Maten var förträfflig, i betraktande af tiden, stället och omständigheterna, och Fergus' lynne var ovanligt upprymdt. Obekymrad om faran och sangvinisk till följd af temperament, ungdom och ärelystnad, såg han i inbillningen alla sina planer krönta med framgång och var fullkomligt likgiltig för det sannolika alternativet af en krigares graf. Baronen gjorde en kort ursäkt, för att han medtagit Macwheeble; de hade, sade han, sökt anskaffa medel till krigsomkostnadernas betäckande, »och på min heder», fortfor den gamle mannen, »som jag tror, att detta blir mitt sista fälttåg, så vill jag sluta, just der jag begynte — jag har alltid funnit krigets senor, såsom en lärd författare benämner la caisse militaire, svårare att komma åt, än dess kött, blod och ben.»

»Hvad, har ni uppsatt vår enda dugliga kavalleritrupp utan att få en louisd'or från »Doutelle»[1] till hjelp?»

»Ja, Glennaquoich; flinkare karlar hade varit före mig.»

»Det är en skandal», sade den unge högländaren; »men ni skall få dela hvad som fins qvar af mina subsidier. Det skall bespara er en bekymmersam tanke i afton och betyder ingenting i morgon; ty på ett eller annat sätt blir det sörjdt för oss alla, innan solen går ner.» Waverley gjorde, djupt rodnande, samma anbud. »Jag tackar er båda, mina kära gossar», sade baronen: »men jag vill ej göra ingrepp i ert peculium. Intendenten Macwheeble har anskaffat den nödiga summan.»

Här vred och skrufvade intendenten sig på sin stol och tycktes ytterst besvärad. Efter åtskilliga förberedande hostningar och idkeligt upprepade försäkringar om sin

  1. Doutelle var ett krigsfartyg, som från Frankrike förde vapen och en mindre penningsumma till insurgenternas understöd.