het, hvarmed den värde sir Everard förtäljde de olika slägtskapsförhållandena mellan den Waverleyska familjen och de tappra baroner, riddare och väpnare, med hvilka den var befryndad — om han, oaktadt sin förbindelse med de upprätt gående hermelinerna, ibland med sjelfva Hotspurs bitterhet i sitt hjerta förbannade heraldikens rotvälska, med dess gripar, flygande ormar och drakar, så fans det äfven ögonblick, då dessa meddelanden intresserade hans fantasi och belönade hans uppmärksamhet. Wilibert af Waverleys bedrifter i det heliga landet, hans
långa frånvaro, hans förmenta död och hans återkomst samma afton hans hjertas älskade gifte sig med den hjelte, som under hans frånvaro skyddat henne från skymf och förtryck; det ädelmod, hvarmed korsfararen afstod från sina anspråk och i ett närbeläget kloster sökte den frid, som aldrig förgår — till dessa och dylika berättelser kunde han lyssna, till dess hans hjerta brann och hans ögon glänste. Ej mindre rörd blef han, då hans faster Rachel omtalade lady Alice Waverleys lidanden och själsstyrka under det stora inbördes kriget. Den vördnadsvärda gamla möns välvilliga anletsdrag antogo ett högtidligare uttryck, då hon berättade, huru Carl II efter
