326
De anlände nu till Holyroods palats och anmäldes hvar för sig, då de inträdde i slottsrummen.
Det är alltför väl kändt, att många män af rang, bildning och förmögenhet deltogo i det olyckliga och förtviflade företaget 1745. Äfven de skotska fruntimmerna antogo sig allmänt den tappre och vackre unge prinsens sak, denne prins, som kastade sig i sina landsmäns armar snarare som en romanhjelte än som en beräknande statsman. Man får derför ej undra på, att Edward, som tillbragt större delen af sitt lif i ensligheten på Waverley-Honour, bländades af lifligheten och glansen i det uppträde, som det skotska palatsets länge öfvergifna salar nu framvisade. Till följd af brådskan och förvirringen voro anordningarna visserligen långt ifrån praktfulla, men intrycket af det hela var likvisst anslående och kunde till och med kallas lysande, då man besinnade sällskapets rang.
Det dröjde ej länge, innan älskarens öga upptäckte föremålet för hans ömhet. Flora Mac-Ivor, med Rosa Bradwardine vid sin sida, återvände just till sin plats vid öfra ändan af rummet. Bland så mycket behag och skönhet hade de likväl i hög grad väckt den allmänna uppmärksamheten, såsom onekligen de vackraste bland de närvarande damerna. Prinsen visade båda, men isynnerhet Flora, med hvilken han dansade, mycken uppmärksamhet — ett företräde, för hvilket hon sannolikt hade att tacka sin utländska uppfostran och sitt välde öfver franska och italienska språken.
Så snart trängseln vid dansens slut tillät det, följde Edward nästan instinktlikt Fergus till det ställe, der miss Mace-Ivor satt. Den känsla af hopp, hvarmed han i det älskade föremålets frånvaro närt sin kärlek, tycktes försvinna i hennes närvaro, och liksom en, hvilken söker erinra sig omständigheterna af en förgäten dröm, skulle han i detta ögonblick velat gifva hela verlden för att ihogkomma de skäl, hvarpå han grundat förhoppningar, som nu syntes honom så bedrägliga. Han åtföljde Fergus med nedslagna ögon och känslan hos en brottsling, som, under det han långsamt framgår genom hopen, hvilken församlats att se hans afrättning, ej har någon tydlig föreställning hvarken om sorlet, som fyller hans öron,
