eller om folkmassan, på hvilken han kastar sina irrande blickar.
Flora syntes litet — mycket litet — upprörd och brydd vid hans annalkande. »Jag tillför dig en adopterad son af Ivor», sade Fergus.
»Och jag emottar honom som min andra broder», svarade Flora.
Hon lade på det sista ordet ett lätt eftertryck, som skulle undgått hvarje öra, utom ett som var feberaktigt spändt; för ett sådant var ordet likväl tillräckligt markeradt och i förening med hela hennes ton och sätt sade det tydligt: »jag kommer aldrig att tänka på mr Waverley i någon förtroligare egenskap». Edward bugade sig och såg på Fergus, som bet sig i läppen — en rörelse af vrede, som bevisade, att äfven han gifvit en olycksbådande tydning åt det sätt, hvarpå hans syster mottagit hans vän.
»Detta är således slutet på min vakna dröm!» Sådan var Waverleys första tanke, och den var så ytterst plågsam, att den jagade hvarje blodsdroppe från hans kind.
»Gode Gud!» sade Rosa Bradwardine; »han är ännu inte återstäld.»
Dessa ord, hvilka hon yttrade red stor rörelse, hördes af prinsen, som hastigt steg fram, fattade WavYerley vid handen och vänligt frågade, huru han mådde, samt tillade, att han önskade tala med honom. Genom en plötslig och kraftig ansträngning, som omständigheterna gjorde oundgänglig, hemtade Waverley sig så mycket, att han under tystnad kunde följa chevalieren till ett slags fördjupning i rummet.
Här qvarhöll prinsen honom en stund och gjorde honom åtskilliga frågor rörande de förnäma toryfamiljerna i England, deras slägtförbindelser och inflytelse samt deras sinnesstämning emot det Stuartska huset. Vid hvilket tillfälle som helst skulle Edward ej kunnat lemna annat än allmänna svar på dessa förfrågningar, och man kan antaga, att de i hans närvarande sinnesförfattning voro ända till förvirring orediga. Chevalieren smålog ett par gånger åt hans osammanhängande yttranden, men fortfor i samma ton, ehuru han fann sig nödsakad att till största delen sjelf underhålla samtalet, tills han märkte, att
