328
Waverley återvunnit sin fattning. Det är sannolikt, att denna långa audiens till en del var ämnad att befrämja den åsigt, prinsen önskade måtte hysas af hans anhängare, nämligen att Waverley var en person af politiskt inflytande. Som det tycktes af hans slutord, hade han likväl ett annat skäl till förlängandet af detta samtal, ett skäl, som berodde af välvilja mot vår hjeltes person. »Jag kan ej motstå frestelsen», sade han, »att berömma mig af min förtegenhet, såsom varande en dams förtrogne. Som ni finner, mr Waverley, känner jag till alltsammans, och jag försäkrar er, att jag djupt intresserar mig för denna sak. Men, min bäste unge vän, ni måste lägga starkare band på era känslor. Det fins många här, hvilkas ögon kunna se lika klart som mina, men hvilkas tystlåtenhet ej är lika säkert att lita på.»
Med dessa ord vände han sig ifrån honom och gick fram till några officerare, som stodo i en grupp några steg derifrån, i det han lemnade Waverley att öfvertänka hans sista ord, hvilkas hela syftning denne väl ej fattade, men som likväl voro tillräckligt tydliga 1 den varning, de inneburo. Han gjorde derför våld på sig sjelf och för att genom ögonblicklig åtlydnad af hans uppmaning visa sig värdig sin nye herskares deltagande, gick han fram till det ställe, der Flora och miss Bradwardine ännu sutto, och sedan han helsat på den senare, lyckades det honom utöfver hans egen förväntan att ingå i ett samtal rörande allmänna ämnen.
Om du, min käre läsare, någonsin råkat byta om skjutshästar vid —, eller vid — (af hvilka tomrum du åtminstone kan fylla ett eller sannolikt båda med namnet på någon gästgifvargård i närheten af ditt eget hemvist), måste du, och säkert med smärtsamt deltagande, hafva bemärkt den ängsliga motsträfvighet, hvarmed de stackars skjutskamparna först sträcka sina sårade halsar under lokorna. Men då skjutspojkens oemotståndliga argumenter förmått dem att gå framåt en mil eller så, blifva de känslolösa för den första smärtan, och sedan de, som sagde skjutspojke torde kalla det, blifvit varma i seldonen, trafva de på, som om deras manke vore alldeles hel. Denna liknelse öfverensstämmer så fullkomligt med Waverleys känslor under loppet af denna minnesvärda afton,
