332
heder, har jag hittills funnit honom vara ganska tankspridd och ouppmärksam i sällskap.»
»Vi äro honom så mycket mer förbundna», sade chevalieren, »emedan han till denna afton sparat egenskaper, som ej ens hans förtroligaste vänner kunnat upptäcka. — Men kom, mina herrar, aftonen är framliden, och vi måste upp i tid för att ombesörja morgondagens göromål. Hvar och en välje sin sköna följeslagerska och hedre med sin närvaro en liten anrättning.»
Med dessa ord gick han förut till en annan sträcka af rum och intog med ett på en gång värdigt och förbindligt skick, som väl anstod hans höga börd och stora anspråk, det med en tronhimmel försedda högsätet, öfverst vid en lång rad af bord. En timme hade knapt förflutit, då musikanterna spelade den i Skottland välkända signalen till uppbrott.
»God natt», sade chevalieren, i det han steg upp. »God natt, sofven godt! — God natt, sköna damer, som så högt hedrat en landsflyktig och fogelfri furste! — God natt, mina tappra vänner! Måtte det nöje, vi denna afton haft, bli ett förebud till vår snara och triumferande återkomst till dessa våra förfäders salar samt till många, många framtida glada och festliga möten i Holy-Roods palats!»
Då baronen af Bradwardine sedermera omnämnde detta chevalierens farväl, underlät han aldrig att i en sorglig ton upprepa:
»Audiit, et voti Phœbus succedere partem
Mente dedit; partem volueres dispersit in auras»;
»hvilket», som han tillade, »min vän Bangour lyckligt återgifvit sålunda:
’Och halfva bönen nåd för guden Phœbus fann,
Den andra hälften bort med vindens il försvann.’»
