hvilka med sina för hvarje clan olika krigsmarscher kallade de särskilda höfdingarne och deras folk till vapen. Bergsboarna, som med en förvirrad folkhops larm och brådska, liksom uppskrämda bin, hvilka väpna sig i sina kupor, uppstodo från sin bädd under himmelns tak, syntes ega all den smidighet, som fordras för militäriska manövrer. Deras rörelser tycktes vara godtyckliga och förvirrade, men resultatet blef ordning och regelbundenhet, så att en general skulle prisat utgången, fast en exerciskarl torde förlöjligat sättet, hvarpå det skedde.
Det virr-varr, som uppstod, då de olika clanerna skyndade till sina särskilda fanor för att komma i marschordning, var i och för sig ett lysande och lifligt skådespel. De hade inga tält att nedtaga, emedan de allmänt och af fritt val sofvit på öppna fältet, ehuru hösten redan var långt framskriden och nätterna började blifva kyliga. Under det de uppstälde sig, såg man en vexlande och förvirrad anblick af fladdrande plaider och svajande plymer äfvensom af banér, som framvisade Clanronalds stolta fältrop: Ganion coheriga (motsäg, den som vågar), Loch Sloy, clanen Mac-Farlanes lösen, Hit, lycka, och låt slå dig i bojor, markisens af Tullibardine valspråk, jemte flere andra höfdingars och claners egendomliga sinnebilder och lystringsord.
Slutligen ordnade den orediga och böljande massan sig till en smal, mörk kolonn af betydlig längd, som sträckte sig utefter hela dalen. I spetsen för kolonnen fladdrade prinsens banér, visande ett rödt kors på hvit grund, med valspråket Tandem triumphans. Det fåtaliga kavalleriet, som hufvudsakligast bestod af låglandets adel med dess tjenare och underhafvande, utgjorde arméns avantgarde, och dessa ryttares standar, hvaraf de hade nästan för många i förhållande till sitt antal, sågos svaja vid yttersta randen af horisonten. Många af denna korps, bland hvilka Waverley tillfälligtvis bemärkte Balmawhapple och hans löjtnant Jinker — hvilken senare likväl, jemte åtskilliga andra, på baronens af Bradwardine tillstyrkan blifvit försatt bland hvad han kallade officerare i expektans — bidrogo till uppträdets liflighet, ehuru visst ej till dess regelbundenhet, derigenom att de så fort, som trängseln tillät, galopperade framåt på sina hästar för att komma
