336
till sina platser vid förtruppen. De Edinburghska sirenernas tjusmakt och de starka drycker, hvarmed de rikligen förplägats under loppet af natten, hade qvarhållit dessa hjeltar inom stadens murar litet längre, än som var förenligt med deras tjenstepligt. De klokaste af dessa sölare togo en längre, men mera öppen omväg för att komma till sina platser i tåget, i det de höllo sig på afstånd från infanteriet och togo vägen öfver de till höger belägna åkerfälten, der de sprängde öfver eller nedrefvo de stengärdesgårdar, hvarmed fälten voro inhägnade. Dessa små afdelningars oregelmessiga uppträdande och försvinnande äfvensom den förvirring, hvilken förorsakades af dem, som, ehuru i allmänhet utan framgång, sökte tränga sig fram till fronten genom högländarnes massa, i trots af deras förbannelser, svordomar och motstånd, ökade uppträdets pittoreska vildhet, om ock den militäriska regelbundenheten derigenom minskades.
Medan Waverley betraktade detta märkvärdiga skådespel, hvars intryck ännu mer förhöjdes af de kanonskott, som emellanåt aflossades från slottet mot de högländska truppafdelningar, som aftågade från dess grannskap för att stöta till hufvudhären, erinrade Callum med sin vanliga frispråkighet honom, att Vich Ian Vohrs folk voro bland de främsta i marschkolonnen, som ännu var långt borta, och att »de komme att marschera mycket fort, sedan kanonen skjutit signalen till aftåg». Efter denna påminnelse påskyndade Waverley sina steg, i det han ofta kastade en blick på de mörka moln af krigare, som skockade sig framom och nedanför honom. En närmare granskning minskade likväl icke obetydligt det intryck, som den aflägsnare anblicken af hären gjort på honom. De främsta leden af hvarje clan voro väl beväpnade med svärd, sköld och musköt, hvarjemte alla buro en dolk och de fleste en pistol; men dessa bestodo af herremän, det vill säga höfdingens, om också aflägsnare slägtingar, hvilka hade omedelbara anspråk på hans understöd och beskydd. Ståtligare och tapprare män än desse skulle ej kunnat framvisas i någon armé i kristenheten, och de fria och oberoende lefnadsvanor, hvilka hvar och en af dem egde, men hvilka hvar och en likväl var så väl öfvad att underordna under sin höfdings befallning — detta, jemte högländarnes egen-
