342
Waverley gick fram ur linien för att tillfredsställa sin nyfikenhet och varseblef snart fem eller sex ryttare, som, öfverhöljda af dam, hade ridit tillbaka för att för- kunna, att fienden var i full marsch vesterut utmed kusten. Då han kom litet längre fram, väcktes hans uppmärksamhet af ett jemmerrop, som förnams från en koja. Han närmade sig stället och hörde en röst, som, ehuru ofta afbruten af plågorna, på hans hembygds provinsdialekt försökte uppläsa Fader Vår. Lidandets stämma fann alltid ett beredvilligt gensvar 1 vår hjeltes bröst. Han inträdde i kojan, hvilken tycktes ämnad till hvad man i Skottlands betestrakter kallar en fäbod-stuga. I den der inne rådande skymningen kunde Edward först blott urskilja ett slagt rödt bylte; ty de, som beröfvat den sårade hans vapen och en del af hans kläder, hade lemnat honom dragonkappan, hvari han nu var insvept.
»För Guds skull», sade den sårade mannen, då han hörde Waverleys steg, »ge mig en enda droppe vatten!»
»Ni skall få det», svarade Waverley, i det han upplyfte honom i sina armar och bar honom till dörren af kojan, der han gaf honom att dricka ur sin fältflaska.
»Jag tycker mig känna igen denna röst», svarade mannen, men tillade, då han kastat en förvirrad blick på Waverleys drägt — »men nej, detta är inte unge herrn.»
Detta var den benämning, hvarmed Edward vanligen utmärktes bland tjenstfolket och de underhafvande på Waverley-Honour, och ljudet jemte de tusen hogkomster, som de välkända tonerna från hans fosterbygd redan bidragit att uppväcka, trängde nu till hans hjerta. »Houghton!» sade han, i det han noga betraktade de likbleka ansigtsdragen, hvilka döden redan höll på att vanställa; »kan det vara ni?»
»Jag tänkte mig aldrig mer få höra ett engelskt ord», sade den sårade. »De lemnade mig här att lefva eller dö, bäst jag kunde, då de funno, att jag ej kunde säga något om regementets styrka. Men ack, herre! hur kunde ni vara så länge ifrån oss och låta oss frestas af den afgrundsanden Ruffin? — Vi skulle ha följt er genom eld och vatten, det kan ni vara säker på.»
»Ruffin? Jag försäkrar er, Houghton, att ni blifvit skändligt bedragen.»
