»Jag trodde ofta så», sade Houghton, »fastän de visade oss sjelfva ert sigill; och så blef Timms skjuten, och jag nedflyttad till simpel soldat.»
»Uttöm inte era krafter genom att tala», sade Edward; »jag skall genast skaffa hit en fältskär.»
I det samma såg han Mac-Ivor nalkas; denne återkom från högqvarteret, der han bevistat ett krigsråd, och skyndade emot honom. »Herrliga nyheter!» ropade höfdingen; »vi skola vara i handgemäng inom mindre än två timmar. Prinsen sjelf har satt sig i spetsen för hufvudkolonnen och utropade, då han drog sitt svärd: ’Mina vänner, jag har bortkastat slidan’. — Kom, Waverley, vi rycka genast framåt.»
»Håll ett ögonblick — ett enda ögonblick; denne stackars fånge är nära döden — hvar skall jag få tag i en fältskär?»
»Hvarifrån skulle ni väl få en sådan? Som ni sjelf vet, ha vi inga, utom ett par fransmän, hvilka jag tror ej äro stort bättre än apotekarlärlingar.»
»Men mannen förblöder till döds.»
»Stackars karl! Men det kommer att bli tusendes öde innan natten; kom derför härifrån.»
»Jag kan ej lemna honom; han är son till en af min farbrors landtbönder.»
»Åh, om han är en af era underhafvande, måste man dra försorg om honom; jag skall skicka Callum till er; men, för tusan, ceade millia molligheart!» fortfor den otålige höfdingen; »hvad tänkte en gammal soldat, som Bradwardine på, då han belastade oss med döende män?»
Callum kom med sin vanliga snabbhet, och Waverley snarare vann än förlorade i högländarnes ögon genom sin omsorg om den sårade mannen. De skulle ej kunnat fatta den allmänna menniskokärlek, som gjorde det nästan omöjligt för Waverley att hafva gått förbi någon person i en dylik belägenhet; men då de erforo, att den lidande var en af hans clan, erkände de enhälligt, att Waverley uppförde sig som en god och omtänksam höfding, hvilken förtjenade sitt folks tillgifvenhet. Inom en fjerdedels timme utandades stackars Houghton sin sista suck, i det han bad sin unge husbonde att, då han återkom till Waverley-Honour, blifva god mot gamle Job Houghton och dennes
