348
för att skärmytsla med de fiendtliga förposterna och rekognoscera terrängen.
Här uppfördes sålunda ett betydelsefullt och ovanligt militäriskt skådespel. De båda till utseende och disciplin hvarandra så olika, men likväl hvar och en i sitt särskilda krigssätt så beundransvärdt väl öfvade härarna, på hvilkas strid Skottlands öde åtminstone för en tid tycktes bero, stodo nu midt emot hvarandra, såsom två gladiatorer på fäktarbanan, hvilka hvar för sig öfvertänka, huru de skola anfalla sin fiende. Båda arméernas högre officerare och generalstab kunde urskiljas framför fronten, sysselsatta att med sina kikare iakttaga fiendens rörelser, att afskicka order och mottaga underrättelser af adjutanter och ordonnanser, hvilka gåfvo lif åt uppträdet, derigenom att de galopperade af och an i olika riktningar, liksom om dagens öde berott på deras hästars snabbhet. Rummet mellan båda arméerna upptogs stundtals af enstaka smärre strider mellan skarpskyttarne, och ibland sågs en mössa eller en hatt falla, eller en sårad bortbäras af sina kamrater. Detta var emellertid blott obetydliga skärmytslingar; ty det öfverensstämde ej med någotdera partiets planer att framrycka i denna riktning. Bondfolket tittade försigtigt ut ur de kringliggande kojorna, liksom om de afvaktat den stundande stridens utgång; och ett stycke ut i viken lågo två örlogsmän under engelsk flagg, hvilkas master och rår voro uppfylda med mindre rädda åskådare.
Då man på detta sätt tillbragt en stund under spänd väntan, fingo Fergus och en annan höfding order att med sina claner rycka fram mot byn Preston för att hota högra flygeln af Copes armé och nödga honom att ändra ställning. För att kunna verkställa denna befallning, besatte Glennaquoich kyrkogården i Tranent, hvilken var en god position och, som Evan Dhu anmärkte, »en passande plats för hvar och en, som råkade bli dödad och händelsevis var angelägen om en kristlig begrafning». För att hejda eller fördrifva denna trupp, afsände den engelske generalen två kanoner, under eskort af en stark kavalleriafdelning. De kommo så nära, att Waverley tydligt kunde igenkänna standaret af den sqvadron, han fordom kommenderat, och höra de trumpeter, hvilkas signal han så ofta åtlydt, blåsa till anfall. Han kunde äfven höra, huru den befälhafvare,
