Den här sidan har korrekturlästs

350

för hvilken han förr hyst så mycken vördnad, med sin välkända röst gaf kommandoordet på engelska. Då han i detta ögonblick såg sig omkring och varseblef sina högländska kamraters vilda drägt och utseende, hörde deras hviskningar på ett ohyfsadt, främmande språk och betraktade sin egen drägt, som var så olik den, han burit alltifrån sin barndom, önskade han vakna från det, som i detta ögonblick förekom honom som en sällsam, förskräcklig och onaturlig dröm. »Gode Gud!» tänkte han, »är jag då en förrädare mot mitt land, en affälling från min fana och, som den stackars döende varelsen uttryckte sig, en fiende till min fosterbygd, England?»

Innan han kunde förjaga eller åtminstone nedtysta denna hogkomst, kom hans forne öfverstes resliga gestalt helt och hållet i sigte; den gamle mannen befann sig, i afsigt att rekognoscera, på knapt sextio stegs afstånd. »Nu kan jag träffa honom», sade Callum, i det han varsamt lyfte sin bössa öfver muren, bakom hvilken han låg dold.

Det föreföll Edward, som om han var på väg att se ett fadermord begås inför sina ögon; ty veteranens grå hår och vördnadsvärda ansigte erinrade honom om den nästan faderliga vördnad, som hans officerare allmänt hyste för honom. Men innan han han ropa: »håll!» hejdade en gammal högländare, som låg bredvid Callum Beg, den sistnämndes arm. »Spar ditt skott», sade siaren; »hans stund är ännu inte kommen. Men må han akta sig för morgondagen — jag ser sveplakanet högt uppe på hans bröst.»

Callum, som var döf för alla andra skäl, var tillgänglig för vidskepelsen. Han bleknade vid siarens ord och drog tillbaka sitt gevär. Omedveten om den fara, han undgått, vände öfverste G— om sin häst och red långsamt tillbaka till sitt regemente.

Härunder hade den engelska armén intagit en ny ställning, med ena flygeln riktad mot hafvet och den andra stödd mot byn Preston. Som samma svårigheter visade sig att anfalla deras nya linie, återkallades Fergus med sin afdelning till sin förra plats. Denna förändring fordrade en motsvarande frontrörelse af general Copes armé, som åter bragtes i en parallel linie med den högländska hären. Under dessa ömsesidiga manövrer började dagsljuset lida till slut, och de båda arméerna lagade sig till