32
brukade han med bössan på axeln och åtföljd af sin hund, hvilka tjenade till en ursäkt för andra, och med en bok i fickan, hvilken kanske tjenade som en ursäkt för honom sjelf, följa en af dessa långa alléer, hvilken, efter att under fyra mil[1] sakta hafva höjt sig, småningom afsmalnade till en ojemn gångstig, ledande genom det bergiga och skogbevuxna pass, som kallades Mörkandal och som plötsligt öppnade sig vid en liten djup, mörk insjö, som af samma skäl kallades Mörkantjern. Der stod i forna tider på en af vatten nästan omgifven klippa ett enstaka torn, som fått namn af Waverleys Fäste, emedan det under farliga tider ofta varit familjens tillflykt. Der hade, under krigen mellan husen York och Lancaster, de sista anhängare af Röda Rosen, som vågade förfäkta dess sak, fört ett plundringskrig, tills fästet intogs af den ryktbare Richard af Gloucester. Der bibehöll sig äfven länge ett parti kavaljerer[2] under Nigel Waverley, äldre broder till den William, hvars öde tant Rachel omtalat. Ibland dessa scéner var det, som Edward älskade »att grubbla på bittert ljufva drömmar» och att, liksom ett barn bland sina leksaker, af sitt lysande men onyttiga fantasiförråd utleta och ordna syner, lika strålande och lika flyktiga som en aftonhimmels. Den verkan, som denna efterlåtenhet hade på hans karaktär och hans lynne, skall visas i nästa kapitel.
