Det öfriga är väl kändt. Rytteriet, som hade befallning att anfalla de anryckande högländarne i flanken, helsades af en salva af deras musköter och, gripet af en skymflig förskräckelse, vacklade det, gjorde halt, upplöste sig och galopperade ifrån slagfältet. Artilleristerna, som sågo sig öfvergifna af kavalleriet, flydde, sedan de aflossat sina kanoner, och högländarne, som, sedan de skjutit, bortkastat sina bössor och dragit sina bredsvärd, rusade med ursinnigt raseri mot infanteriet.
I detta ögonblick af förvirring och skräck varseblef Waverley en engelsk officer, synbarligen af hög rang, som stod ensam och obeskyddad vid en kanon, hvilken han efter manskapets flykt sjelf rigtat och affyrat mot Mac-Ivors clan, hvilken var den trupp högländare, som var närmast inom hans sigte. Öfverraskad af hans höga, krigiska gestalt och ifrig att rädda honom undan oundvikligt förderf, sprang Waverley för ett ögonblick om äfven de snabbaste krigare och uppmanade honom att gifva sig, så fort han framkom till stället. Officeren svarade med en stöt af sin värja, hvilken Waverley mottog med sin sköld, och då han vred denna åt sidan, afbröts engelsmannens vapen. I det samma måttade Dugald Mahony med sin stridsyxa mot officerens hufvud, men Waverley gick emellan och afvärjde hugget; officeren, som märkte, att vidare motstånd var förgäfves, och som rördes af Edwards ädelmodiga omsorg om hans räddning, öfverlemnade sin afbrutna värja och anförtroddes af Waverley åt Dugald, med uttrycklig befallning att behandla honom väl och ej plundra honom samt med löfte om full ersättning för bytet.
På Edwards högra sida rasade striden ännu med oförminskad våldsamhet. Engelska infanteriet, som blifvit öfvadt i de flandriska fälttågen, höll stånd med mycket mod, men dess utsträckta led genombrötos på flere ställen af clanernas täta massor, och i den derpå följande personliga kampen gåfvo beskaffenheten af högländarnes vapen och deras utomordentliga vildhet och vighet dem en afgjord öfverlägsenhet öfver soldater, som blifvit vana att sätla sin förtröstan till sin slagordning och disciplin, men nu funno den ena bruten och den andra gagnlös. Då Waverley kastade sina blickar öfver denna skådeplats af krutrök och mördande, varseblef han öfverste G—. Trots
