visade en sak, som högligen betviflats under hans lefnad. Hans död beklagades af få. De fleste, som kände honom, instämde i fänrik Maccombichs anmärkning, att »mer förlorades vid Sheriff-Muir»[1]. Hans vän, löjtnant Jinker, uppbjöd endast sin vältalighet för att befria sitt favoritsto från beskyllningen att på något sätt hafva bidragit till olyckan. Han hade tusen gånger sagt lairden, sade ban, att det var både synd och skam att sätta en språngrem på det stackars kreaturet, då han nödvändigt ville rida henne med en tre qvarters lång kindked. Han kunde inte annat än bringa sig sjelf — för att ej tala om märren — i olycka, antingen derigenom att hon stupade, eller på annat sätt, i stället för att han skulle kunnat styra henne lika lätt som en draghäst, om han haft en liten löpande ring på kapsonen.
Sådant var det liktal, som egnades lairden af Balmawhapple.
- ↑ Ett i Skottland allmänt gängse ordspråk, som hänsyftar på ett slag, hvilket 1715 stod vid nämnda ställe mellan högländarne under grefven af Mar och regeringens trupper under hertigen af Argyle.
