löjligare original fins inte norr om Tweed! Jag önskar till himmeln, att jag föreslagit honom att infinna sig i hofcirkeln i afton med en stöfvelknekt under armen. Jag tror nog, att han antagit förslaget, om det framstälts med tillbörlig allvarsamhet.»
»Men hur kan ni finna nöje i att på det der viset förlöjliga en man af hans värde?»
»Jag ber om förlåtelse, min kära Waverley; men ni är lika löjlig som han. Inser ni då inte, att hela hans själ är fäst vid denna ceremoni? Allt från sin barndom har han hört talas om och tänkt på den såsom den vördnadsvärdaste företrädesrätt och ceremoni i verlden; och jag är nästan öfvertygad om, att det väntade nöjet att få utöfva den var ett hufvudskäl för honom att gripa till vapen. Var säker på, att han, om jag sökt afråda honom, skulle behandlat mig som en okunnig, inbilsk narr eller kanske fått det infallet att ränna värjan igenom mig; ett nöje, som han en gång förr tillärnade sig i anledning af någon etikettsfråga, hvilken i hans ögon ej var hälften så vigtig, som den här sko- eller stöfvelsaken, eller hvad helst de lärde slutligen kunna komma att förklara caligæ vara. Men jag måste genast gå till högqvarteret för att förbereda prinsen på detta utomordentliga uppträde. Min underrättelse skall bli väl upptagen; ty den skall komma honom att hjertligt skratta för närvarande och göra, att han aktar sig för skratt, då det kunde vara högst mal-à-propos. Au revoir derför, min bäste Waverley.»
