FEMTE KAPITLET.
Val af lefnadsyrke.
Af den omständlighet, hvarmed jag beskrifvit Waverleys sysselsättningar och den riktning, dessa oundvikligt gåfvo åt hans inbillningskraft, torde läsaren måhända i följande berättelse vänta sig en imitation af Cervantes' roman. Men han skall göra min klokhet orätt genom en sådan förmodan. Min afsigt är ej att följa denne oefterhärmlige författares steg vid skildringen af en sådan fullkomlig förståndsrubbning, som misstyder de föremål, hvilka verkligen framställa sig för sinnena, utan att beskrifva denna vanligare afvikelse från sunda förnuftet, hvilken visserligen uppfattar tilldragelserna sådana de i verkligheten äro, men ger dem en anstrykning af sin egen romantiska färgton. Edward Waverley var så långt ifrån att af andra vänta sig någon sympati med sina känslor eller att tro, att tingens närvarande skick var lämpligt för förverkligandet af de drömmar, hvaråt han älskade att öfverlemna sig, att han ej fruktade för någonting så mycket, som att någon skulle upptäcka de tänkesätt, hvilka förestafvades af hans funderingar. Han hvarken hade eller önskade hafva någon förtrogen, för hvilken han kunde yppa sina drömmerier, och han insåg så väl den löjlighet, som vidlådde dem, att han, efter hvad jag tror, om han måst välja mellan hvilket straff som helst, som ej varit vanhederligt, och nödvändigheten att afgifva en kall och sansad redogörelse för den drömverld, hvari han tillbragte största delen af sina dagar, ej skulle tvekat att undergå
