FEMTIONDE KAPITLET.
Temligen ovigtigt.
»Jag måste vända om», sade Fergus till Edward, »till följd af ett budskap från prinsen. Men jag förmodar, att ni känner värdet af den ädle öfverste Talbot såsom fånge. Han anses för en af rödrockarnes bästa officerare och är en synnerlig vän till och gunstling hos kurfursten sjelf samt hos den fruktansvärde hjelten, hertigen af Cnmberland, som blifvit hemkallad från sina triumfer vid Fontenay[1] för att uppsluka oss, stackars högländare, lifslefvande. Har han sagt er, huru klockorna i S:t James ringa? Det är väl ej ’vänd om, Whittington’, som i forna dagar?»
»Fergus!»
»Ja, jag förstår mig inte rätt på er; ni drifves af och an af hvarje ny läras vindkast. Här ha vi vunnit en seger, som ej har sin motsvarighet i historien — hvar enda menniska upphöjer ert uppförande ända till skyarna — prinsen är angelägen om att personligen få tacka er — alla våra skönheter af Hvita Rosen rycka hufvorna af sig för er skull — och ni, dagens preux chevalier, sitter lutad öfver hästhalsen liksom en mjölkhustru, som rider till torgs, och ser lika mörk ut som en likfärd!»
»Jag är ledsen öfver den stackars öfverste G—s död. Han var fordom mycket god mot mig.»
»Nå, var då ledsen i fem minuter och blif sen glad
- ↑ Hertigen af Cumberland blef 1745 slagen vid Fontenay af marskalken af Sachsen.
