adresseradt till E. Waverley, esquire, fann han en mängd öppna bref. De tvenne öfversta voro från öfverste G— till honom sjelf. Det tidigast daterade innehöll en mild och vänlig förebråelse, derför att han försummat brefskrifvarens råd beträffande användandet af hans tid under permissionen, om hvars snara tilländagående han erinrades. »Om det också», fortfor brefskrifvaren, »varit annorlunda, skulle de utländska nyheterna och mina instruktioner ifrån krigsdepartementet nödgat mig att återkalla er permission, emedan det allt sedan nederlaget i Flandern råder mycken fara både för främmande infall och för uppror bland de missnöjda inom landet. Jag anhåller derför, att ni så snart som möjligt inställer er vid regementets högqvarter, och det gör mig ledsen att tillägga, att detta är så mycket nödvändigare, som det uppstått något missnöje inom er sqvadron; jag vill emellertid uppskjuta med undersökningen derom, tills jag kan ha förmånen af ert biträde.»
Det andra brefvet, som var dateradt åtta dagar senare, var skrifvet på ett sådant sätt, som man kunde vänta sig, då öfversten ej fick något svar på det första. Det påminde Waverley om hans pligt såsom en man af heder, en officer och en engelsman; omnämnde det tillväxande missnöjet bland hans folk samt att några af dem låtit förstå, att deras kapten uppmuntrade och gillade deras uppstudsiga uppförande, och uttryckte brefskrifvarens stora ledsnad och förvåning öfver, att kapten Waverley ej åtlydt hans befallning att inställa sig vid högqvarteret. Slutligen erinrade det honom om, att hans permission blifvit återkallad, och besvor honom i ordalag, i hvilka faderliga föreställningar voro blandade med militärisk myndighet, att försona sin förseelse genom att genast infinna sig vid sitt regemente. »På det jag må vara förvissad», slöt brefvet, »att detta verkligen skall råka er, afsänder jag denna skrifvelse med korporal Tims, med befallning att lemna den uti era egna händer.»
Efter genomläsningen af dessa bref nödgades Waverley med bitter känsla göra amende honorable åt den tappre och ädle brefskrifvarens minne; ty då öfverste G— haft hvarje skäl att tro brefven vara riktigt framkomna och funnit, att de lemnades utan allt afseende, kunde han ej gerna göra annat än afsända den tredje och sista uppma-
