kunde sätta tro till denna skändliga historia, men att så väl hans egen som regementets heder fordrade, att den genast vederlades af honom sjelf, ete. etc.
»Hvad tänker ni om allt detta?» sade öfverste Talbot, åt hvilken Waverley öfverlemnade brefven, sedan han sjelf genomläst dem.
»Tänker? Det gör hvarje tanke omöjlig. Det är tillräckligt att göra mig vansinnig.»
»Var lugn, min stackars vän; låt oss se, hvad det smutsiga kluddet, som nu kommer, handlar om.»
Det nästa, illa stafvade, brefvet var adresseradt till en mr W. Ruffin. Det lydde sålunda: »Bäste herre! En del af våra unga pojkar vilja inte nappa på kroken, fast jag sagt dem, att ni visat mig unge herrns sigill. Men Tims skall ge er brefven, såsom ni begärde, och säga gamle Adam, att han lemnade dem i unge herrns hand, hvilket ju kommer på ett ut. Vi skola vara färdiga vid signalen. Hurra för högkyrkan och Sachevrel[1], såsom far säger vid slåtterölet. Käre herre, er H. H.
P. S. Säg unge herrn, att vi längta efter att få höra, hvarför han inte skrifver sjelf. Löjtnant Buttler börjar dra öronen åt sig.»
»Denne Ruffin, förmodar jag, är således Donald af grottan, som uppsnappat era bref och liksom på era vägnar fört en brefvexling med den stackars syndaren Houghton?»
»Det synes vara blott alltför sant. Men hvem kan Adam vara?»
»Förmodligen den stackars öfverste G—, hvilken af sina soldater erhållit detta öknamn.»[2]
De öfriga brefven voro af ungefär enahanda innehåll, och snart fingo de en ännu fullständigare upplysning om Donald Beans stämplingar.
John Hodges, en af Waverleys betjenter, som qvarblifvit vid regementet och blifvit tillfångatagen vid Preston, infann sig nu. Han hade sökt upp sin husbonde för att ånyo inträda i hans tjenst. Af honom erforo de, att nå-
