FEMTIOANDRA KAPITLET.
Intriger i kärlek och sällskapslif.
Öfverste Talbot blef vänligare i sitt uppförande mot Waverley efter det förtroende, denne lemnat honom, och som de nödvändigtvis voro mycket tillsammans, steg öfverstens karaktär i Edwards omdöme. I början tycktes det ligga någonting sträft i hans uttryck af misshag eller klander, ehuru i allmänhet ingen kunde vara tillgängligare för öfvertygelse, än han. Vanan vid maktutöfning hade gifvit hans sätt en befallande hårdhet, oaktadt den förfining, det erhållit genom hans förtroliga bekantskap med de högre kretsarna. Såsom exempel på en militär afvek han från allt, hvad Waverley dittills sett i den vägen. Baronens af Bradwardine militäriska egenskaper voro blandade med pedanteri, liksom major Melvilles med en småaktig ifran för disciplinens detaljer, hvilken kan passa för befälhafvaren öfver en bataljon, men ingalunda för den, som skall kommendera en armé; och Fergus' militäriska anda var så inväfd med och så bemängd af hans politiska planer, att den snarare tycktes tillhöra en liten sjelfständig furste än en krigare. Men öfverste Talbot var i alla hänseenden en engelsk soldat. Hela hans själ var egnad åt hans monarks och hans lands tjenst, utan att han högmodades öfver kännedomen af sin konsts teori, såsom baronen, eller af dess praktiska detaljer, såsom majoren, samt utan att han använde sin kunskap till befrämjande af sina egna ärelystna planer,
