390
Men för Waverley egde Rosa Bradwardine ett behag, som få män kunna motstå, i det märkbara deltagande hon röjde för allt, som rörde honom. Hon var för ung och oerfaren att kunna inse fulla betydelsen af den ständiga uppmärksamhet, hon visade honom. Hennes fader var för mycket fördjupad i sin lärdom och sina militäriska forskningar för att märka hennes partiskhet, och Flora Mac-Ivor ville ej skrämma henne genom några föreställningar, emedan hon ansåg detta uppförande hafva största sannolikheten för sig att försäkra henne om en slutlig genkärlek. Sanna förhållandet var, att Rosa i sitt första samtal efter deras sammanträffande, utan att sjelf veta det, upptäckt sitt hjertas tillstånd för sin skarpsynta vän. Från den stunden blef Flora ej blott besluten att bestämdt afslå Waverleys frieri, utan äfven angelägen om, att hans böjelse, om möjligt, skulle öfverflyttas på hennes vän; och hennes ifver för denna plan minskades ej deraf, att hennes broder emellanåt, till hälften på skämt och till hälften på allvar, talade om att hembära miss Bradwardine sin hyllning. Hon visste, att Fergus antagit fastlandets sjelfsvåldiga begrepp angående äktenskapet och att han ej skulle velat gifva sin hand åt en engel, såvida han ej derigenom kunnat öka sitt inflytande, sin makt och sin rikedom. Baronens vurm att öfverlemna sin egendom åt en aflägsen manlig slägting i stället för åt sin dotter tycktes derför vara ett oöfvervinneligt hinder, för att han skulle kunnat hysa några allvarsamma tankar på Rosa Bradwardine. Fergus' hjerna var för öfrigt en oupphörlig verkstad för alla möjliga slags planer och intriger, och liksom mången mekanikus af mera snillrikhet än ibärdighet, kunde han ofta oförmodadt och utan något synbart skäl öfvergifva en plan för att med ifver arbeta på en annan, som antingen kommit ny ur hans inbillnings härd eller vid någon föregående tidpunkt blifvit halffärdig kastad åt sidan. Det var derför ofta svårt att gissa, hvilket förhållande han ärnade iakttaga vid något gifvet tillfälle.
Ehuru uppriktigt tillgifven sin bror, hvars ovanliga energi i sanning kunde hafva gjort anspråk på hennes beundran, äfven utan det band, som förenade dem, var Flora likväl ingalunda blind för hans fel, hvilka hon ansåg farliga för förhoppningarna hos en qvinna, som grundade
