FEMTIOTREDJE KAPITLET.
Fergus som supplikant.
Waverley hade verkligen vid närmare bekantskap med ställningen vid chevalierens hof mindre skäl att vara nöjd dermed. Liksom man påstår, att ett ollon innehåller alla den blifvande ekens förgreningar, inneslöt nämnda hof frön till trakasserier och intriger i sådan mängd, som kunde hedrat hofvet i ett stort rike. Hvarje betydande person hade något särskildt ändamål, som han eftertraktade med ett raseri, som Waverley ansåg stå i ett fullkomligt missförhållande till sakens vigt. Nästan alla hade sina orsaker till missnöje, ehuru den gamle redlige baronens var det rättmätigaste; ty han var endast bekymrad för den gemensamma sakens skull.
»Vi skola näppeligen», sade han en morgon till Waverley, då de varit ute och betraktat slottet, »vinna belägringskronan, hvilken, som ni vet, var förfärdigad af gräs, som vuxit inom den belägrade platsen, eller också af örten getblad eller väggört, parietaria; vi skola ej, säger jag, vinna den under denna blokad eller belägring af Edinburghs slott.» För denna sin åsigt gaf han de lärdaste och mest tillfyllestgörande skäl, hvilka läsaren ej lär vara angelägen om att höra upprepas.
Sedan Waverley sluppit ifrån den gamle herrn, gick han till Fergus' boning för att, enligt öfverenskommelse, afvakta dennes återkomst från ett besök på Holyrood-House. »Jag kommer att få en enskild audiens i morgon»,
