hade Fergus föregående afton sagt till Waverley, »och ni måste råka mig hemma hos mig för att lyckönska mig till den framgång, jag med säkerhet motser.»
Morgondagen kom, och i höfdingens rum fann han fänrik Maccombich, som väntade för att afgifva rapport om sin vakthållning vid ett slags dike, som de gräft omkring slottshöjden och hedrat med namnet löpgraf. Kort derpå hördes höfdingens röst i en ton af otåligt raseri ropa i trappan: »Callun — Callum Beg — diaoul!» Han inträdde i rummet med hela utseendet af en man, som är uppskakad af en våldsam lidelse, och få voro de, på hvilkas anletsdrag raseriet frambragte en häftigare verkan. Ådrorna på hans panna svälde, näsborrarna utspändes, kinder och ögon lågade, och han såg ut, som om han varit besatt af en ond ande. Dessa tecken till halfqväfdt raseri voro så mycket förfärligare, som de tydligt förorsakades af ett starkt bemödande att återhålla ett nästan okufligt anfall af vrede och härflöto från en fruktansvärd inre kamp, som skakade hela hans yttre varelse.
Då han inkom i rummet, afknäpte han sitt bredsvärd och kastade det ifrån sig med sådan våldsamhet, att det for till andra ändan af rummet. »Jag vet ej», utropade han, »hvad som afhåller mig från att aflägga högtidlig ed på att aldrig mer draga det för hans skull! — Ladda mina pistoler, Callum, och kom genast på ögonblicket hit med dem!» Callam, som aldrig förskräcktes eller bragtes ur fattning af någonting, åtlydde med största köld befallningen. Evan Dhu, på hvars ansigte misstanken, att hans höfding blifvit förolämpad, framkallat en motsvarande storm, väntade under tystnad att få höra, hvarest eller hvilken hämden skulle drabba.
»Ja så, Waverley, ni är här?» sade höfdingen efter «ett ögonblicks eftertanke. »Ja, jag kommer ihog, att jag bad er dela min triumf, och ni har kommit för att bevittna min — missräkning, skola vi kalla det.» Evan räckte honom nu den skrifna rapport, han höll i handen, men Fergus kastade den ifrån sig i yttersta vrede. »Jag önskar till Gud», sade han, »att det gamla nästet måtte störta tillsammans öfver de narrar, som anfalla det, och öfver de skurkar, som försvara det! Ni tror väl, att jag
