behagar skyla sin mesaktiga obenägenhet att i enlighet med sitt tjugu gånger gifna löfte tåga i fält. Och för att ej gifva denne eländige pultron någon förevändning för hans feghet, begär prinsen af mig — bevars, som en personlig ynnest — att jag ej för ögonblicket skall yrka på min rättvisa och billiga fordran. Sätt sedan er lit till furstar!»
»Och slutade er audiens dermed?»
»Slutade? Åh nej — jag hade beslutat att ej lemna honom någon förevändning för hans otacksamhet, och jag anförde derför med allt det lugn, jag kunde samla — ty jag försäkrar er, att jag darrade af vrede — de särskilda orsaker, som föranledde mig att önska, att hans kunglig höghet ville ålägga mig något annat sätt att visa mitt nit och min tillgifvenhet, emedan mina framtidsutsigter gjorde, att det, som eljest skulle varit en blott obetydlighet, vid denna kris blef en svår uppoffring, och derpå meddelade jag honom hela min plan.»
»Och hvad svarade prinsen?»
»Svarade? Jo — det är väl, att det står skrifvet: förbanna icke konungen, nej, ej ens i din tanke! — Jo, han svarade, att det verkligen fägnade honom, att jag gjort honom till min förtrogne och derigenom satt honom i tillfälle att förekomma en ännu smärtsammare missräkning; ty han kunde försäkra mig på sitt furstliga ord, att miss Bradwardine hade en annan böjelse, och att han genom särskildt löfte förbundit sig att befordra den. ’Således, min bäste Fergus’, sade han med sitt nådigaste småleende, ’då giftermålet inte alls kan komma i fråga, så förstår ni väl, att det ej brådskar med grefvetiteln’. — Och dermed försvann han och lemnade mig planté là.»
»Och hvad gjorde ni då?»
»Jag skall säga er, hvad jag kunde ha gjort i det ögonblicket — sålt mig till djefvulen eller kurfursten, hvilkendera som erbjudit den djupaste hämden. Men nu är jag kall. Jag vet, att han ärnar gifta henne med någon af sina skurkar till fransmän eller någon irländsk officer; men jag skall nog ha ögonen på dem, och må den, som vill sticka ut mig, noga akta sig. — Bisogna coprirsi, signor.»
