FEMTIOFJERDE KAPITLET.
Obeständighet.
»Jag är då ett verkligt stundens barn», sade Waverley för sig sjelf, då han stängde dörren till sitt rum och mätte det med hastiga steg. »Hvad angår det mig, om Fergus Mac-Ivor skulle önska gifta sig med Rosa Bradwardine? Jag älskar henne inte — jag kunde kanske blifvit älskad af henne — men jag försmådde hennes okonstlade, naturliga och rörande tillgifvenhet i stället för att söka förvandla den till ömhet och egnade mitt hjerta åt en, som aldrig kommer att älska någon dödlig man, så vida ej konungamakaren, gamle Warwick, skulle uppstå från de döda. Och baronen sen — jag skulle ej frågat efter hans egendom, och således kunde namnet ej blifvit någon stötesten. Den onde kunde gerna för mig fått ta de ofruktbara mossarna och dragit af de kungliga caligæ. Men danad, som hon är, för huslig ömhet och tillgifvenhet samt för att gifva och mottaga dessa små och vänliga bevis på uppmärksamhet, hvilka förljufva lifvet för dem, som tillbringa det tillsammans, eftertraktas hon af Fergus Mac-Ivor. Han skall ej misshandla henne, det är säkert — dertill är han ur stånd — men han skall vårdslösa henne efter första månaden; han skall bli för mycket upptagen af att underkufva någon medtäflande höfding, eller tränga ut någon hofgunstling, eller förvärfva någon ljungbevuxen hed eller någon sjö, eller öka sitt följe med någon ny trupp cateraner — han skall bli för mycket upptagen af detta för att fråga efter, hvad hon gör eller hvarmed hon roar sig.
