404
med naturen, utan till och med sådan, att den i högsta grad vittnade om skaldens konstnärskap. »Romeo», sade hon, »beskrifves som en ung man, hvilken är särdeles mottaglig för ömmare känslor; hans kärlek fästes först vid en qvinna, som ej kan besvara den; han säger ju ofta, att
’Ej på henne Amors barnpil biter’,
och vidare, att
’Hon försvurit kärleken’.
Då det nu var omöjligt, att Romeos kärlek, så vida man får antaga honom vara en förnuftig varelse, kunde bestå utan hopp, har skalden med stor konst fattat det ögonblick, då han var bragt nära förtviflan, för att ställa i hans väg ett fullkomligare föremål än den qvinna, af hvilken han blifvit försmådd, ett föremål, som är villigt att återgälda hans ömhet. Jag kan knapt föreställa mig en belägenhet, som är mera beräknad att stegra glöden af Romeos kärlek för Julia, än att han på en gång upplyftes af henne från den svårmodiga nedslagenhet, hvari han först uppträder på scenen, till det hänryckta tillstånd, hvari han utropar:
— — ’Må sorgen komma
Med all sin tyngd; den kan ej väga upp
Minutens fröjd vid hennes hulda åsyn!’»
»Nej, för all del, miss Mac-Ivor», sade en ung fru; »ni ärnar väl inte beröfva oss vår förträdesrätt? Vill ni öfvertala oss att tro, att kärleken ej kan bestå utan hopp, eller att älskaren måste bli flyktig, om hans sköna är grym? Fy! jag väntade mig ej en så föga känslosam slutsats.»
»En älskare, min bästa lady Betty, kan, som jag tror, framhärda i sitt frieri under ganska afskräckande förhållanden. Kärleken kan — någon gång — motstå ganska svåra stormar af hårdhet, men ej en lång polarfrost af fullkomlig likgiltighet. Akta er, äfven med era behag, att göra försöket med någon älskare, hvars trohet ni värderar! Kärleken kan lefva på underbart litet hopp, men ej alldeles utan det.»
»Med deras nåders tillåtelse», sade Evan, »är det alldeles samma sak, som med Duncan Mac-Girdies sto; han
