FEMTIOFEMTE KAPITLET.
En hederlig karl försänkt i sorg.
Om mina vackra läsarinnor skulle vara af den tanken, att min hjeltes ostadighet i kärlekssaker är alldeles oförlåtlig, så måste jag påminna dem, att ej alla hans sorger och vedermödor härledde sig ur denna känslosamma källa. Äfven den lyriske poeten, som så rörande klagade öfver kärlekens smärtor, kunde ej glömma, att han på samma gång var »skuldsatt och rusig», hvilket otvifvelaktigt var en svår tillökning 1 hans olycka. Det gafs verkligen hela dagar, hvarunder Waverley hvarken tänkte på Flora eller på Rosa Bradwardine, utan tillbragte tiden under sorgliga gissningar om sakernas sannolika tillstånd på Waverley-Honour och den tvifvelaktiga utgången af det borgerliga krig; hvari han var invecklad. Öfverste Talbot drog honom ofta im i samtal om rättvisan af den sak, han antagit sig. »Ej», sade han, »som det skulle vara möjligt för er att lemna den för närvarande; ty, hända hvad som vill, måste ni stå fast vid er öfverilade förbindelse. Men jag önskar, ni måtte inse, att ni inte har rätten på er sida; att ni strider mot ert lands sanna fördelar; samt att ni som engelsman och fosterlandsvän borde begagna er af första tillfälle att öfverge detta olyckliga företag, innan snöbollen smälter.»
Under dylika politiska tvister försvarade Waverley sig gemenligen med sitt partis vanliga motskäl, med hvilkas upprepande det är onödigt att besvära läsaren. Men
