Den här sidan har korrekturlästs
409

Edward stod orörlig, sedan han genomläst detta bref; ty det var ovedersägligt, att öfverstens resa för att uppsöka honom — Edward — ådragit den förre denna svåra olycka. Den var tung nog, äfven i det afseende, som ej längre stod att hjelpa; ty öfverste Talbot och lady Emilia, som länge varit utan arfvingar, hade innerligt fröjdat sig åt det hopp, som nu var förstördt. Men denna besvikna förhoppning var ett intet mot den olycka, som ytterligare hotade, och Edward ansåg sig med fasa som den ursprungliga orsaken till båda.

Innan han kunde hemta sig tillräckligt för att tala, hade öfverste Talbot återvunnit sin vanliga fattning, ehuru hans oroliga blick antydde hans själsqval.

»Hon är en qvinna, min unge vän, som kan rättfärdiga till och med en soldats tårar.» Han räckte honom härvid miniatyrporträttet, hvilket framvisade ett ansigte, hvars drag gjorde fullkomlig rättvisa åt lofordet; »och likväl skall Gud veta, att hvad ni der ser af henne är den minsta delen af de behag, hon eger — egde, skulle jag kanske säga — men ske Guds vilja!»

»Ni måste fly — ni måste genast skynda till hennes räddning. Det är ej — det kan ej vara för sent.»

»Fly? — Hur är det möjligt? Jag är en fånge på mitt hedersord.»

»Jag är er fångvaktare — jag återger er ert hedersord — det är jag, som ansvarar för er.»

»Ni kan ej göra det utan att bryta mot er pligt, ej heller kan jag med tillbörligt afseende på min egen heder gå in på en frigifning, för hvilken ni skulle bli stäld till ansvar.»

»Jag vill ansvara derför med mitt hufvud, om så skulle påfordras. Jag har varit den olyckliga orsaken till förlusten af ert barn; gör mig ej till er makas mördare!»

»Nej, min bäste Edward», sade Talbot, i det han vänligt fattade hans hand, »ni är ej i något hänseende att klandra, och om jag i två dagar för er dolt denna husliga olycka, var det blott för att er känslighet ej skulle se den i detta ljus. Ni kunde ej tänka på mig, ni kunde knapt veta af min tillvaro, då jag lemnade England för att uppsöka er. Gud skall veta, att det är en tillräckligt tung ansvarighet för oss, dödliga, att vi måste stå till