FEMTIOSJETTE KAPITLET.
Bemödanden.
Då öfverste Talbot påföljande morgon inkom i frukostrummet, erfor han af Waverleys betjent, att dennes herre gått tidigt ut och ännu ej återkommit. Det var temligen långt lidet på förmiddagen, innan Edward blef synlig, kommande med andan i halsen och ansigtet strålande af en glädje, som förvånade öfverste Talbot.
»Der», sade han, i det han kastade ett papper på bordet, »der är mitt morgonarbete. — Alick, packa in öfverstens kläder! Fort, skynda!»
Öfversten genomögnade med förvåning papperet. Det var ett pass från chevalieren för öfverste Talbot att begifva sig till Leith eller hvilken annan plats som helst, der hans kunglig höghets trupper befunno sig, för att derifrån inskeppa sig till England eller hvarthelst han funne för godt, mot det enda vilkoret, att han gåfve sitt hedersord på att ej under tolf månader bära vapen mot Stuartska huset.
»Hur i Guds namn fick ni detta?» sade öfversten med ögon, som brunno af ifver.
»Jag instälde mig vid chevalierens morgonaudiens, vid den tid han vanligen brukar stiga upp; men han hade farit till lägret vid Duddingston. Jag skyndade efter honom dit, begärde och erhöll företräde — men jag berättar er inte ett ord till, om ni inte genast börjar packa in.»
