Den här sidan har korrekturlästs

38

Stanley med flere, hvilkas namn funnos i detta militäriska register. Frambesvärjande alla sina känslor af familjestorhet och krigisk ära, yttrade han slutligen med en logik, som påminde om Falstaffs, att, ehuru det, när krig var nära att utbryta, vore en skam att stå på någon annan sida än den rätta, så vore det likväl en ännu större skam att vara overksam än att stå på den orätta sidan, om denna också skulle vara skändligare, än ordet »inkräktning» förmår uttrycka. Hvad tant Rachel beträffar, hade hennes plan väl ej alldeles utfallit efter hennes önskan; men hon var nödsakad att foga sig efter omständigheterna, och hennes förtret skingrades af den sysselsättning, hon fann i att utrusta sin brorson för fälttjensten, och hon blef högligen tröstad af utsigten att få se honom stråla i full uniform.

Edward Waverley sjelf emottog med liflig och uppenbar öfverraskning denna högst oväntade nyhet. Det var, som ett vackert gammalt poem uttrycker sig, »likt en eld satt intill ljung», en eld, som betäcker en enslig kulle med rök och på samma gång upplyser den med en dunkel låga. Hans informator, eller rättare mr Pembroke, ty han antog knapt någonsin titeln informator, hittade i Edwards rum ett skaldestycke i oregelbunden versform, hvilket han tycktes hafva författat under inflytelsen af de uppskakande känslor, som förorsakats genom att denna nya sida i lifvets bok plötsligt uppslagits för honom. Doktorn, som hyste en hög tanke om all poesi, som var författad af hans vänner och renskrifven i vackra, raka rader, med stor begynnelsebokstaf för hvarje rad, öfverlemnade denna skatt åt tant Rachel, som, med glasögonen fördunklade af tårar, förflyttade den till sin portfölj, bland en vald samling af recept, utdrag ur predikningar samt några romanser och jakobitiska visor, hvilka hon sjungit i sina yngre dagar. Poemet framtogs, då sjelfva portföljen jemte andra autentiska familjeurkunder lemnades till beseende åt den ovärdige utgifvaren af denna minnesvärda historia. Om det ej skänker läsaren något större nöje, skall det åtminstone bättre än något slags berättelse göra honom bekant med vår hjeltes förvirrade och upprörda själstillstånd.

När solen sjönk, en höstdag sval,
Ned öfver sjön i Mörkan-dal,