FEMTIOSJUNDE KAPITLET.
Marschen.
Vi hafva ej för afsigt att tränga oss in på historiens område. Vi skola derför endast påminna våra läsare, att den unge chevalieren i början af November beslöt att i spetsen för högst sex tusen man sätta sin sak på spel genom ett försök att intränga i England, oaktadt han kände de väldiga rustningar, som gjordes för hans mottagande. Hans anhängare anträdde detta korståg under ett väder, som skulle satt alla andra trupper ur stånd att marschera, men som i sjelfva verket gaf dessa oförtrutna bergsbor en stor fördel öfver en mindre härdad fiende; och i trots af en öfverlägsen styrka, som låg på gränsen under fältmarskalk Wades befäl, belägrade de och intogo Carlisle samt fortsatte strax derpå sin djerfva marsch söderut. Som öfverste Mac-Ivors regemente marscherade främst bland clanerna, voro han och Waverley, hvilken senare nu kunde mäta sig med hvilken högländare som helst i fråga om att uthärda strapatser och blifvit temligen hemmastadd i deras språk, beständigt i spetsen för tåget. De betraktade likväl med helt olika ögon härens framtågande. Fergus, som var idel eld och lif och skulle kunnat trotsa en hel verld i vapen, tänkte på ingenting annat, än att hvarje steg var en aln närmare London. Han hvarken begärde, önskade eller väntade någon hjelp för att åter insätta Stuartarne på tronen, och då händelsevis några få anhängare slöto sig till deras fana, ansåg han dem alltid som
