Den här sidan har korrekturlästs
417

nya sökande till den blifvande monarkens gunst, hvilka måste draga det, som erfordrades till deras belöning, från den frikostighet, hvilken bort delas mellan hans högländska följeslagare.

Edwards åsigter voro helt olika. Han kunde ej undgå att märka, att i de städer, der de utropade Jakob III, ingen svarade: »Gud välsigne honom»; pöbeln gapade och lyssnade med försoffad likgiltighet utan att visa något tecken till det bullersamma lynne, som vid de flesta tillfällen föranleder den att skråla blott för nöjet att öfva sina ljufva stämmor. Jakobiterna hade förestält sig, att de nordvestra grefskapen öfverflödade på rika landtjunkare och raska bönder, som voro tillgifna den hvita rosens sak. Men de förmögnare anhängarne af torypartiet sågo de föga till. Somliga flydde från sina hus, andra låtsade sig vara sjuka, och några öfverlemnade sig frivilligt såsom misstänkta personer åt styrelsen. Af dem, som qvarblefvo, betraktade de okunnige med en med fasa och afsky blandad förvåning de skotska clanernas vilda utseende och besynnerliga drägt samt lyssnade häpne till deras okända språk, och de försigtigare ansågo deras ringa antal, deras synbara brist på disciplin och deras klena utrustning såsom säkra tecken till en olycklig utgång af det öfverdådiga företaget. De få, som slöto sig till dem, voro sådana, hvilka politiskt bigotteri gjorde blinda för följderna, eller som med anledning af en bortslösad förmögenhet föranleddes att våga allt på ett så förtvifladt företag.

Då baronen af Bradwardine tillfrågades, hvad han tyckte om dessa nykomne, tog han en lång pris snus och svarade tort, att han ej kunde ha annat än en utmärkt tanke om dem, då de fullkomligt liknade de män, som församlade sig till den gode kung David i hålan Adullam; videlicet hvar och en som var i nöd, och hvar och en som var i gäld, och hvar och en som var missnöjd, hvilket Vulgata[1] återger med att de hade ett bedröfvadt hjerta. »Otvifvelaktigt», tillade han. »skola de bevisa sig vara handfasta karlar, och det kan också behöfvas, ty jag har sett mången surmulen blick kastas på oss.»

  1. Vulgata kallas den inom romerska kyrkan antagna öfversättningen af bibeln.
Waverley.27