»En engel med ett kejsardömes hemgift», yttrade Fergus med en bittert ironisk ton, »kommer sannolikt ej att påtrugas en —shire-landtjunkare. Men, sir» — härvid ändrade han ton — »om Flora Mac-Ivor inte har ett kejsardöme till hemgift, så är hon min syster, och det är åtminstone tillräckligt att betrygga henne mot att bli bemött med något, som närmar sig lättsinne.»
»Hon är Flora Mac-Ivor, hvilket för mig skulle vara ett kraftigare beskydd, i fall jag vore i stånd att behandla någon qvinna med lättsinne.»
Höfdingens panna var nu helt och hållet molnhöljd, men Edward kände sig för uppbragt öfver den oförnuftiga ton, Fergus tagit sig, för att afvända stormen genom den ringaste eftergifvenhet. Båda stodo stilla under detta korta samtal, och Fergus syntes till hälften böjd att säga något ännu häftigare, men qväfde genom en häftig ansträngning sin vrede och gick dyster vidare, i det han vände bort ansigtet. Som de dittills alltid gått tillsammans och nästan ständigt sida vid sida, fortsatte Waverley under tystnad sin väg i samma riktning, bestämd att låta höfdingen, när denne behagade, återtaga det goda lynne, han så der utan skäl lagt åsido, och fast besluten att ej efterskänka honom en enda tum i värdighet.
Sedan de sålunda under trumpen tystnad gått ungefär en mil, återtog Fergus samtalet i en annan ton. »Jag tror, att jag förifrade mig, min bäste Edward, men ni retade mig med er brist på verldskännedom. Ni har blifvit stucken af Floras tillgjorda sedesamhet eller af några af hennes öfverspända begrepp om konungskhet, och nu är ni förargad som ett barn på den leksak, ni nyss gråtande önskade få och färdig att slå mig, er trogne vårdare, derför att min arm inte kan räcka till Edinburgh för att skaffa er den. Om jag blef het, så kunde väl också förtreten att, utan att ens veta huru och hvarför, gå miste om förbindelsen med en sådan vän, sedan ert giftermål blifvit ett allmänt talämne i både hög- och låglandet, retat ett kallare blod än mitt. Jag skall skrifva till Edinburgh och ställa allt till rätta, det vill säga, så vida ni önskar det, då jag ej gerna kan förmoda, att ni så med ens kunnat afstå från er goda tanke om Flora, i fall den nämligen varit sådan, som ni ofta yttrat för mig.»
