»Inga undanflykter! Drag ert svärd!» ropade den ursinnige höfdingen, som redan blottat sitt eget.
»Hvarför skall jag inlåta mig i en vansinnig strid?»
»Afsäg er då, nu och för alltid, alla anspråk på miss Bradwardines hand.»
»Med hvad rättighet», utropade Waverley, som nu förlorade all sjelfbeherskning, »med hvad rättighet föreskrifver ni eller någon man på jorden mig dylika vilkor?» Och dermed drog äfven han sitt svärd.
I detta ögonblick kom baronen af Bradwardine framsprängande, åtföljd af sin trupp; några af ryttarne ditlockades af nyfikenhet, andra voro ifriga att deltaga i den tvist, som de oredigt hört hade utbrutit mellan deras korps och Mac-Ivors. Då clanen såg dem nalkas, satte den sig i rörelse för att understödja sin höfding, och ett förvirradt uppträde följde, som hotade med ett blodigt slut. Hundra tungor voro i rörelse på en gång. Baronen höll en föreläsning, höfdingen stormade, högländarne skreko på gaeliska, och ryttarne svuro och förbannade på lågskotska. Slutligen kom det så långt, att baronen hotade att anfalla Mac-Ivors folk, om de ej gingo tillbaka i sina led, hvarvid många af dem till svar rigtade sina gevär mot
