»så härrör det från ett samtal, som jag denna morgon hade med ers kunglig höghet sjelf.»
»Med mig?» sade chevalieren. »Hur kan öfverste Mac-Ivor till den grad ha missförstått mig?»
Han förde derefter Fergus litet afsides och red efter fem minuters ifrigt samtal med honom tillbaka till Edward. »Är det möjligt — nej, kom hit, öfverste, ty jag önskar ej ha några hemligheter — är det möjligt, mr Waverley, att jag misstagit mig i min förmodan, att ni är miss Bradwardines gynnade älskare? en sak, hvarom jag till följd af vissa omständigheter, ehuru ej genom något meddelande från er, var så öfvertygad, att jag denna morgon anförde den för Vich Ian Vohr som ett skäl, hvarför ni ej, utan att förolämpa honom, kunde eftersträfva en förbindelse, som för en ung man, äfven om han en gång fått afslag, erbjuder alltför många behag, för att han utan vigtiga skäl skulle kunna afstå derifrån.»
»Ers kunglig höghet», sade Waverley, »måste ha grundat sin förmodan på för mig helt och hållet obekanta omständigheter, då ni gjorde mig den utmärkta hedern att anse mig för en gynnad älskare hos miss Bradwardine. Jag fattar fullkomligt den utmärkelse, som en sådan förmodan innebär, men jag har ej någon rättighet dertill. För öfrigt har jag efter ett bestämdt afslag alltför giltiga skäl att hysa en ringa tanke om min egen förtjenst, för att kunna hoppas framgång på något annat håll.»
Prinsen teg ett ögonblick, i det han oaflåtligt betraktade dem båda, och sade derefter: »på min heder, mr Waverley, är ni inte en mindre lycklig menniska, än jag trodde mig ha ganska grundade skäl att anse er vara. Men, tillåt mig nu, mina herrar, att bli skiljedomare i denna affär, ej såsom prins-regent, utan som Carl Stuart, er vapenbroder i samma ädla sak. Lemna mina anspråk helt och hållet å sido och besinna er egen heder samt huruvida det är riktigt eller tillständigt att gifva våra fiender den fördelen och våra vänner den förargelsen, att vi, få som vi äro, ej kunna vara eniga. Och förlåt mig, om jag tillägger, att de ifrågavarande fruntimmernas namn fordra större aktning af oss alla, än att göras till ämnen för missämja.»
Han tog Fergus litet afsides och talade ett par minuter
