noga veta hvad ni vill» — Detta sade han med ett småleende.
»Huru kan ni råda mig att öfverge ett företag, hvari vi alla inlåtit oss?» svarade Edward.
»Jo, när skeppet håller på att slås i stycken, är det hög tid för alla, som kunna det, att skynda i barkassen och lemna det.»
»Nå, hvad ärna de andra herrarne göra, och hvarför samtyckte de högländske höfdingarne till detta återtåg, om det är så förderfligt?»
»Åh, de tro att, liksom vid föregående tillfällen, halshuggningarna, hängningarna och konfiskationerna hufvudsakligen skola drabba låglandsadeln, och att de sjelfva skola lemnas oantastade i sin fattigdom och sina otillgängliga fästen för att der, enligt sitt ordspråk, ’lyssna till vinden på berget, till dess vattnet sänker sig’. Men de bedra sig; de ha för ofta varit upproriska för att vidare kunna få räkna på öfverseende; och den här gången har John Bull blifvit för allvarsamt skrämd för att så snart återfå sitt goda lynne. De hannoveranska ministrarne ha alltid förtjent att hängas som skurkar; men om de nu få makten i händerna — hvilket de förr eller senare måste få, då det hvarken är att hoppas på någon resning i England eller någon hjelp från Frankrike — och om de lemna en enda högländsk clan i stånd att ånyo förorsaka styrelsen bekymmer, så förtjena de galgen som dårar. Nej, lita på mig, de komma nog att sätta yxan till roten.»
»Och medan ni uppmanar mig till flykt — ett råd, som jag icke vill följa, om det också skall kosta mig lifvet — hvilka äro era egna planer?»
»Åh, mitt öde är besegladt. Död eller fångenskap, och det innan morgondagen.»
»Hvad menar ni dermed? Fienden är ännu en dagsmarsch bakom oss, och om han också hinner upp oss, äro vi ännu nog starka att hålla honom i schack. Kom ihog Glads-Muir.»
»Hvad jag sagt er är likväl sant, för så vidt det rör mig personligen.»
»Hvarpå grundar ni en så sorglig förutsägelse?»
»På en, som ännu aldrig besvikit någon af min
