438
red hit för att göra upp saken med er. Jag skulle inte gerna vilja falla, innan jag försonat mig med en förorättad vän.»
Edward betviflade ej, att denna skepnad var ett foster af en utmattad kropps och ett nedslaget lynnes inverkan på den för alla högländare gemensamma tron på dylika vidskepelser. Han beklagade derför ej mindre Fergus, för hvilken han, under dennes närvarande bekymmer, kände all sin forna vänskap återuppvakna. I afsigt att vända hans tankar från dessa dystra föreställningar erbjöd han sig att med baronens tillåtelse, hvilken han visste sig lätt kunna erhålla, qvardröja i sitt qvarter, tills Fergus' korps hunne fram, och att sedan marschera med dem som förut. Höfdingen tycktes mycket nöjd med detta anbud, ehuru han tvekade att antaga det. »Vi befinna oss, som ni vet, i eftertruppen — farans post under ett återtåg.»
»Och derför äfven ärans post.»
»Nå, låt Alick då ha er häst i beredskap, i fall vi skulle bli öfvermannade; — det skall glädja mig att ännu en gång få ert sällskap.»
Eftertruppen anlände först sent, emedan den blifvit fördröjd af dåliga vägar och andra tillfälligheter. Slutligen intågade den i byn. Då Waverley, arm i arm med höfdingen, närmade sig clanen Mac-Ivor, tycktes allt det hat, man hyst till honom, med ens försvunnet. Evan Dhu mottog honom med ett lyckönskande grin, och sjelfva Callum, som sprang omkring lika hurtigt som någonsin, ehuru han var blek och hade en stor plåsterlapp på hufvudet, tycktes förtjust öfver att se honom.
»Den galgfogelns skalle måtte vara hårdare än marmor», sade Fergus; »pistollåset blef ordentligt sönderslaget.»
»Hur kunde ni slå en tung gosse så hårdt?»
»Om jag inte sloge hårdt ibland, skulle de skälmarne glömma sig.»
De voro nu i full marsch, sedan hvarje försigtighetsmått blifvit vidtaget att förekomma öfverrumpling. Fergus' folk och ett ståtligt clanregemente från Badenoch, anfördt af Cluny Macpherson, utgjorde eftertruppen. De hade gått öfver en stor, öppen hed och höllo nu på att intåga genom de inhägnader, som omgåfvo en liten by, benämnd
