Clifton. Vintersolen hade gått ned, och Edward började skämta med Fergus öfver det gråa spökets falska förutsägelser. »Idus Martii är ännu inte förbi», sade Mac-Ivor med ett småleende, och då han plötsligt kastade sina blickar tillbaka öfver heden, syntes en stor kavalleritrupp nalkas öfver dess jemma, mörkbruna yta. Att besätta de inhägnader, som vette åt den öppna marken, äfvensom vägen, på hvilken fienden måste rycka in i byn, var en kort stunds verk. Medan dessa manövrer verkstäldes, nedsjönk natten mörk och dyster, ehuru månen var i sitt fylle. Ibland skymtade den likväl fram genom töcknet och spred ett dunkelt ljus öfver stridsfältet.
Högländarne förblefvo ej länge ostörda i den försvarsställning, de intagit. Gynnade af mörkret, sökte en manstark trupp afsuttna dragoner att bryta sig genom inhägnaderna, medan en annan, lika stark, sökte tränga sig fram på landsvägen. Båda mottogos med en så häftig eld, att deras led brötos och deras vidare framträngande hejdades. Ej nöjd med den sålunda vunna fördelen, drog Fergus, hvars eldiga själ genom farans annalkande tycktes återvinna all sin spänstighet, sitt svärd och under utropet »claymore!» uppmuntrade han med röst och exempel sin clan att störta mot fienden. Rusande in bland de afsuttna dragonerna, tvungo de dem med svärdspetsen att fly till den öppna heden, der ett betydligt antal af dem blefvo nedhuggna. Men månen, som hastigt frambröt ur molnen, visade engelsmännen angriparnes fåtalighet; genom sin egen framgång råkade desse dessutom i oordning, och då två sqvadroner ryckte fram till sina kamraters bistånd, sökte högländarne att åter uppnå inhägnaderna, hvarvid flere af dem, och deribland höfdingen, blefvo afskurna och omringade, innan de kunde verkställa sin föresats. Waverley såg sig ifrigt om efter Fergus, från hvilken, äfvensom från hans retirerande följeslagare, han blifvit skild i mörkret och förvirringen, och han varseblef honom nu jemte Evan Dhu och Callum förtvifladt försvara sig mot ett dussin dragoner, hvilka med sina långa bredsvärd höggo in på dem. Månen undangömdes i detta ögonblick åter helt och hållet af moln, och i det rådande mörkret kunde Edward hvarken hjelpa sina vänner eller upptäcka, åt hvad håll hans egen väg låg, för att han åter skulle kunna
