SEXTIONDE KAPITLET.
Åtskilliga tilldragelser.
Edward befann sig i en högst obehaglig och farlig belägenhet. Han förlorade snart ljudet af säckpiporna, och, hvad som var ännu obehagin ligare, då han efter långt, fåfängt sökande och sedan han klängt öfver en mängd gärdesgårdar, slutligen nalkades landsvägen, underrättade honom det ovälkomna bullret af pukor och trumpeter, att det engelska kavalleriet nu innehade den och följaktligen befann sig emellan honom och högländarne. Då han således var förhindrad att gå rakt fram, beslöt han att undvika det engelska krigsfolket och försöka komma till sina vänner genom att göra en omväg till venster, hvilket tycktes underlättas genom en gångstig, som i den riktningen afvek från stora landsvägen. Stigen var gyttjig och natten mörk och kall, men dessa olägenheter kändes knapt vid de grundade farhogor, som möjligheten att falla i de kungliga truppernas händer uppväckte hos honom.
Sedan han gått omkring tre mil, anlände han slutligen till en by. Ehuru han visste, att det lägre folket i allmänhet var ogynsamt stämdt för chevalierens sak, var han likväl så angelägen om att, om möjligt, få häst och vägvisare till Penrith, der han hoppades träffa på eftertruppen, om ej hufvudstyrkan af chevalierens armé, att han närmade sig byns krog. Ett högljudt stoj rådde derinne. Han stannade för att lyssna. Ett par engelska kärneder och refrängen af en krigssång öfvertygade honom om, att äfven denna by var upptagen af hertigens
