af Cumberland soldater. Han sökte nu aflägsna sig derifrån så tyst som möjligt, och i det han välsignade mörkret, som han dittills knotat öfver, letade han sig fram, så godt han kunde, längs ett lågt staket, hvilket tycktes innesluta en liten trädgårdstäppa. Då han kom till porten at denna lilla inhägnad, fattades hans utsträckta hand af ett fruntimmers, och på samma gång yttrade en qvinnlig stämma: »Edward, är det du, min vän?»
»Det här är något olyckligt misstag», tänkte Edward, i det han sakta sökte göra sig lös.
»Inga konster nu, gosse, eljest få rödrockarne höra dig. De ha antastat hvarenda en, som gått förbi krogen i afton, för att få dem att köra deras vagnar och dylikt. Kom in till far, annars kan du råka illa ut.»
»En god vink», tänkte Waverley, i det han följde flickan genom den lilla trädgården in i ett med tegelstensgolf försedt kök, der hon började tända en svafvelsticka vid en slocknande eld och sedan med svafvelstickan antände ett ljus. Hon hade knapt sett på Edward, förrän hon släpte ljuset, i det hon högt skrek till: »ack, far, far!»
Den sålunda påkallade fadern infann sig genast. Det var en rask gammal bonde, klädd i skinnbyxor och stöflar, men utan strumpor. Han hade nyss sprungit ur sängen, och hans öfriga drägt utgjordes af en Westmorelandsförpaktares vanliga robe-de-chambre, det vill säga hans skjorta. Hans figur var fullt synlig vid ett ljus, som han bar i venstra handen, medan han i den högra svängde en eldgaffel.
»Hvem har du här, tös?»
»Ack!» utropade den stackars flickan, som nästan höll på att falla i konvulsioner af gråt, »jag trodde, att det var Ned Williams, och i stället är det en af plaidfolket.»
»Och hvarför ränner du efter Ned Williams så här dags på qvällen?» På detta spörsmål, som kanske var en af dessa talrika frågor, hvilka lättare göras än besvaras, lemnade den rosenkindade flickan intet svar, utan fortfor att snyfta och vrida sina händer.
»Och du, gosse, vet du, att dragonerna äro i byn? Vet du det, karl, och att de skola klyfva dig liksom en rofva, karl?»
